Sviestadbanan - Linköpings motorstadion

Sviestadbanan

Sviestad den 10 oktober 2003. Min första riktiga bankörning, tillika ”avancerad förarkurs” i Club Alfa Romeos regi.  Jag kom förberedd men ändå helt oförberedd på vad som väntade. Förberedelserna bestod dels i en ny huvudbromscylinder och ny bromsvätska i GTV6:an, dels i införskaffandet av lite personlig skyddsutrustning: En hjälm, en overall och ett par handskar. Därtill hade jag ägnat någon timme åt den instruktionsfilm som alla deltagare fick innan kursen. Begrepp som spårval, bromspunkt, turn-in och apex gjorde därmed sin entré i min tillvaro.

Men det är skillnad att se allt ur fågelperspektiv på en film och från förarplatsen i en bil. Ändå gör instruktören det lätt för mig. ”Kör på trean, skit i växla så länge”. Trots det: Hur lång bromssträcka behöver jag? Hur fort kan jag köra när jag svänger utan att snurra eller åka sidledes av banan? Jag tar det lugnt. Lite för lugnt tycker instruktören ”Gå på, gå på”. ”Här kan du köra lite fortare”.

Bromsa bestämt, inget småduttande
Sviestadbanan har en lång raka med en lätt böj, ”Fartböjen”, och ett litet krön innan slutet som är en tvär 90-graders höger in mot Sviestads egenartade rondell. Det går ganska fort i slutet av rakan och det känns instinktivt rätt att följa den uppmaning instruktören hela tiden gett ”Bromsa bestämt, inget småduttande”. Jag trycker ned bromspedalen hårt och bestämt och hjulen låser sig men jag hinner lätta på bromsen innan instruktören hinner uppmana mig. Det är inga problem att få ned farten, jag har satt bromspunkten med marginal, visar det sig. Efter högerböjen kommer en mycket kort raka innan rondellen. Här vill instruktören att jag ska gasa på. Vardagstrafikanten i mig reagerar ohörbart. ”Va ska de va bra för. Jag måste ju ändå snart bromsa inför rondellen”. Men jag gasar halvhjärtat och förbereder mig för att bromsa innan rondellen när jag hör instruktören ”gå på, gå på med gasen, feed the throttle”.  Det går tydligen för långsamt. 

Starka sidokrafter i rondellen
Vi kör den långa vägen genom rondellen på förarkursen, precis som om det hade varit en vanlig rondell i trafiken. Det går fort, jag känner sidokrafterna både i mig och bilen. Jag vet från instruktionsvideon att det är viktigt att balansera bilen med ett jämt gaspådrag. Men nu går det fort. Jag sneglar ned på hastighetsmätaren. Nålen på hastighetsmätaren har parkerat sig runt 50-strecket! Jag är mycket besviken, jag tyckte verkligen att det gick fort. Efter rondellen en ny skarp höger följt av en mjukare höger ut på depårakan. Skönt med en raka. Bara att gasa på och inte behöva bekymra sig om något förrän det är dags att bromsa. Rakan tar slut alldeles för fort och jag bromsar alldeles för sent tar mig med knapp nöd genom den skarpa vänster som markerar början på Esset på Sviestad. ”Bra” tycker instruktören ”utnyttja hela banbredden”.

Utnyttja banbredden
Utnyttja hela banbredden! Det tar mig större delen av den följande säsongen innan jag egentligen förstår innebörden.  Man ska inte köra över hela banans bredd bara för att man kan eller för att det ”ska va så”. Man ska köra så fort att man måste ta hela banans bredd i anspråk, därför att man tappar väggreppet om man svänger tvärare. Kan man svänga tvärare än vad banans bredd medger har man kört för långsamt. Jag kör nästan hela tiden för långsamt på Sviestad men utnyttjar ända hela banans bredd ”bara för att”.

Efter Esset följer en raka, en svag vänsterböj ”crosskurvan” och en ny raka fram till torparsvängen som börjar med en lång svag men tilltagande högerkurva som slutar i en tvär höger. Lurig som attan! Men utställda koner visar bromspunkter, turn in och apex och vi får lära oss tricket att ”göra raksträckor” att bromsa på, där det inte finns några.

Regn är bra
Sen blir det till att köra runt på egen hand några tiotal varv, innan instruktören tar plats i bilen igen. Jag får lite feedback på mina framsteg och jag får lära mig att inte byta tag om ratten med händerna när jag svänger. Sen börjar det regna. Regn är bra, säger instruktören. Poängen är att det försämrade väggreppet liknar det grepp man får när man kör riktigt fort. Man kan alltså göra sina erfarenheter i hastigheter som ger betydligt lägre kostnader om man kör av. Man får köra mjukt när det regnar. Jag har lite svårt att få det att gå ihop med den aggressivitet jag anstränger mig för att uppbåda när det gäller både att bromsa och gasa på banan.

Mot slutet av dagen har jag tillryggalagt många, många varv på Sviestad med och utan instruktör. Det går fortare och bättre. Jag har lärt mig mycket. Samtidigt känner jag att jag gärna hade kört 25- 30 varv till för att ”sätta” de nyvunna kunskaperna. Över huvud taget känns det som att jag behöver många, många mer varv på Sviestad och andra banor för att lära mig köra riktigt fort. Kunskap-rutin-trygghet-fart. I den kedjan innebar Sviestad ett gigantiskt kunskapslyft. Men rutin och trygghet för att få bättre fart återstod dock.

Sviestadbanan - Banans egen site