Mittsverigebanan

Här går det snabbt utför

10 juli 2004 Midlanda motorpark utanför Härnösand. Solen sken och Ångermanland visade upp sig från sin vackraste sida. Dagen började med frukost på Antjärns camping några kilometer från banan. Där hade många av oss tillresta träffats kvällen innan och grillat.Gott om mygg och sval kvällsluft gjorde dock att samkvämet inte varade sent på kvällen. Något bidrog säkert också det faktum att många gjort långa resor för att komma till banan.

Detta var mitt andra banmöte och det första med GTV6:an, bortsett från förarkursen. Med ny skrapfri växellåda och nybytt bromsvätska såg jag fram emot att bekanta mig med både GTV6:an och Mittsverigebanan. Uppvisande av medlemskort och licens liksom erläggandet av avgiften för banmötet skedde redan vid infarten till banan. Därefter vidtog urlastningen i depån. Bilen rensades på allt onödigt. Verktygslådan, domkraften, reservdunken, reservhjulet, varningstriangeln… allt lyftes ut, tillsammans med allt löst från kupén. Därefter följde besiktningen av bilen som gick utan problem. Nästa punkt på dagordningen var förarmötet med genomgång av bestämmelser och säkerhet.

Bra blandning bilar
Antalet anmälda deltagare från Alfaklubben var inte större än att en inbjudan gått ut också till Ducatiklubben som fanns representerade med en försvarlig mängd Duccar på plats. Därtill hade några andra mer eller mindre exotiska fordon beretts plats på banmötet. Där fanns ett par veteran-Saab, ett par Porsche, en Ferrari, en Seven, en Miata och en TVR. För att få ihop det med flaggvakter beslöt arrangörerna att köra i endast tre klasser A, B och motorcykel. Detta banmöte var också det första jag var med på där deltagarna agerade flaggvakter. Är man, som vi var, ett par på varje flaggpost blir passet riktigt kul. Man får ju se rätt mycket av det som händer på banan. Jag fick på posten vid depåkurvan se en del sköna hjullyft presterade av en gammel-Saab. Faktiskt var det inre bakhjulet i luften under så lång tid att det hann sluta rotera innan det tog mark igen. Några incidenter som föranledde flaggviftning inträffade lyckligtvis inte.

Min egen upplevelse av banan är att den är ganska enkel att förstå. Idealspåret känns ganska givet. Sen är det en annan sak att faktiskt få till det spåret. 180-graderskurvan i slutet av långa rakan är förstås inte alldeles självklar. Man får upp god fart på den långa rakan. Höjdskillnaden över hela banan är 25 meter och visserligen ligger högsta punkten något innan chikanen men höjdskillnaden mellan början och slutet på rakan är "inte försumbar". I slutet av rakan gäller det alltså att stå på bromsarna. Växla ned inför kurvan. Sen genom den och uppför den ganska brant stigande depårakan.

Hyfsad tid
Jag bestämde mig tidigt för att inte spara på vare sig krutet eller bromsarna utan köra så fort jag bara kunde. Jag försökte aldrig ta några varvtider men har på filmerna hittat varv runt 1:23. Jag vill minnas att någon klockade Mange i hans Bertoneräser på tider runt 1:13 mot slutet av dagen. (Eller kan det ha varit 1:08?). Vilket fick gälla som snabbast för dagen.

Jag var riktigt nöjd med min körning och tyckte att jag hade bra flyt genom hela banan. Med två undantag. Den nämnda 180-graderssvängen och chikanen innan rakan. Jag känner starkt att det finns bättre sätt att ta sig igenom dem än de jag valde. Eftersom det fanns bilar med förare som körde fortare än jag ville jag utnyttja den fördel min relativt stora motor gav genom att stå på på rakan. Successivt satte jag bromspunkten längre och längre fram och var när det gick som fortast uppe i 160 km/t innan det var dags att stå hårt på hejdarna. Det tog inte många varv förrän kupén luktade starkt av bromsbelägg. Mot slutet av dagen var jag tvungen att ta det mycket lugnare eftersom bromsarna då i stort sett var ett minne blott. Vanliga standardbelägg räcker inte länge på en bana som Mittsverigebanan.

I sanfållan i onödan?
Efter några pass på banan hade jag också fått upp farten genom kombinationen reklamkurvan - depåkurvan. Ett varv gick det så fort in i depåkurvan att jag inte trodde att asfalten skulle räcka till utan att jag skulle fortsätta sidledes ut i sandfållan. För att inte riskera att välta bestämde jag mig för att inte hålla spåret utan istället fortsätta med raka hjul ut i sandfållan. Min första avåkning var därmed ett faktum.

Nu visade det sig att avåkningen blev helt odramatisk. Farten saktades snabbt ned och eftersom inga andra bilar var i sikte var det bara att styra upp igen på asfalten och fortsätta. Jag kan i efterhand undra om det inte var onödigt att fega ur på det sättet. Men "better safe than sorry", får man väl tänka.

Mittsverigebanan - Banans egen site