Gasa, bromsa, ratta...
Konbanekörning i Lazzat MKs regi på Lunda flygfält i Uppland. Den 15 augusti 2004, om jag minns rätt. Min hittills enda erfarenhet av konbana. Rätt kul, även om jag föredrar vanlig bankörning. Lazzat RS Challenge hette evenemanget och det var Alunda, som jag lärt känna på AlfaPower, som lurat dit mig. Han är medlem i Lazzat och ville slå ett slag för "Racing Special" som RS skall uttydas.
Proceduren med registrering och besiktning påminde om den på CARs banmöten. Den enda egentliga skillnaden mot Alfaklubbens banmöten var indelningen i klasser. Beroende på vikt/effektrelationen delades de deltagande in i två klasser. På CARs banmöten bestämmer man själv vilken klass man tillhör. R, A, B eller C. Därefter besiktning av bilen. Själv var jag iväg och uträttade ett ärende när min bil blev besiktigad så jag blev rejält förvånad när jag kom tillbaka och upptäckte att bilen underkänts. Nu var det inget allvarligare än att ryggstödet till förarsätet inte satt ordentligt fast. Inget allvarligt i den meningen att det inte var svårt att fixa och få bilen godkänd. Några varv med insexnyckeln och saken var klar. Men jag har nog anledning att vara glad åt att besiktningsmannen hittade felet. Hade ett av stolsryggens fästen lossnat ute på konbanan hade det varit en mycket obehaglig överraskning. I värsta fall hade det kunnat få allvarliga konsekvenser.
Enkelt koncept
Konbanan var ett antal koner utställda på flygfältsrakan. Man skall åka mellan konerna, vända i slutet av banan och sedan köra samma väg tillbaka och stanna utan att köra på stoppkonen. Detta ska man göra på så kort tid som möjligt. Kör man på en kon får man ett tidstillägg. Enkelt.
Innan själva åkandet fanns det tillfälle att gå konbanan. Det gjorde jag naturligtvis. Jag vet inte om det gav så mycket. Jag kan inte påstå att jag lyckades memorera banan eller lägga upp någon taktik för olika banavsnitt. När jag väl satt bakom ratten och konerna kom rusande emot mig var varje kon ändå en fullkomlig överraskning och jag tvingades chansa på bansträckningen någon gång. Instinkten, eller kanske ett undermedvetet minne av banpromenaden, ledde mig rätt och bansträckningen var nog ganska naturlig ändå.
Bra förutsättningar
Dagen innan hade jag bytt till nya bromsbelägg hos Luckan i hans garage. De gamla var tämligen slut efter ett banmöte på Mittsverigebanan (länk). Bromsvätskan var också den relativt nybytt. Alltså kändes förutsättningarna goda för deltagandet i min första konbanekörning.
Banan började med en liten sväng varför det inte var upplagt för några riktiga rivstarter. Sen följde många och tvära svängar så farten blev inte särskilt hög någonstans längst banan. Som förare har man för mycket att göra för att hinna titta på hastighetsmätaren, men det skulle förvåna mig och det gick fortare än 70 km/t någonstans längst banan. Det snabbaste partiet var ett slalomparti, med koner på rät linje. Det luriga var att avstånden mellan konerna inte var konstant. Mot slutet, när man fått uppfarten, var luckorna mindre. Eller kändes det bara så därför att man hunnit få upp farten lite?
Rena rullator-tider
Första "varvet" hade jag fullt upp att göra. Jag gick ut för fort och fick problem redan i första kurvan. Sen sansade jag mig och tog det lugnare. Kom runt utan problem men med en tid i rullator-klass. Sen var det dags för en andra körning. Det gick något bättre, lyckligtvis. Men långt ifrån bra.
Sen vidtog en lång väntan. Det var c:a 35 bilar med och det tar sin lilla tid för alla att åka sina två vändor innan det blir ens egen tur igen. Det fanns dock många spännande bilar på plats och det första pausen var det inte svårt att sysselsätta sig. Men ändå är det nog tävlingsformens stora avigsida. Dessa väntetider.
Inget mer mesande
När det drog ihop sig till andra körningen hade jag bestämt mig: Inget mesande. Stå på och vrid på ratten allt du orkar! Den lilla svängen som inledde banan gick galant. Sen en port mitt på landningsbanan. Den gick också utan problem. Nästa port låg längst ut till vänster på asfalten och porten därefter rakt framför. Jag axade på på sträckan fram till första porten, bromsade och lade om ratten för att styra in i porten.
Det är bara det att man ska inte bromsa och svänga samtidigt. Bromsa färdigt först, svänga sen. Annars går det som det gick för mig. Bakhjulen tappade fästet och bakvagnen fortsatte ut åt vänster förbi den linje jag tänkt ta in i porten och vidare ut utanför asfalten. Resten av bilen följde naturligtvis med och så kom det sig att vi hasade av banan baklänges ut i den uppländska naturen. Under tiden funderade jag över vad jag skulle göra när bilen stannat. Jag kom fram till att det bara fanns en sak att göra eftersom vi trots allt inte missat någon port. Det var att lägga i ettan och fortsätta upp på asfalten och vidare genom portarna på banan. Eftersom det ändå inte fanns någon chans att få en bra tid på grund av avåkningen tog jag det lugnt och försökte lära mig banan under återstoden av det åket.
Tack vare upplägget med två körningar direkt på varandra slapp jag älta avåkningen utan kunde genast ge mig i kast med revanschen. Och nog hade den lugna turen det goda med sig att jag fick en bättre bild av banan. Men någon strålande tid blev det ändå inte.
Lite väl mycket väntan
Sen var det lång väntan igen. När det åter blev dags att köra banan gick det lite bättre. Och till andra "stinten" kändes det som om det var rekordtid på gång. Dessvärre fick två koner sig varsin kyss av GTV6:an vilket renderade ett tidstillägg som gjorde att tiden ändå inte räddade mig från jumboplatsen den dagen. När det efter nästa långa väntan var dags för två nya åk hade jag hunnit börja känna mig lite trött och avslagen efter en lång dag och en tidig morgon. Den där riktiga fighting spiriten ville inte infinna sig och tiderna blev därefter. Bättre än de första, tack vare "rutinen" men inte några höjdare.
Som framgår av Markus Eks bilder här på sidan kränger GTV6:an "en aning" i svängarna. Lite styvare chassi hade nog inte varit fel.
