Anderstorp - Scandinavian Raceway

Också korta rakan känns lång

Den 22:a maj 2004 var det datum jag hade satt ut som min banmötespremiär. Club Alfa Romeo ordnar varje år flera banmöten. Men det är inte varje år man ordnar ett möte på Scandinavian Raceway - Anderstorp. När man nu ordnade ett möte där ville jag vara med. Problemet var bara ban-bilen, GTV6:an. I mitten av april hade jag börjat byta växellåda på bilen och i takt med att den 22:a maj ryckte närmre såg tidplanen för bytet ut att bli mer och mer pressat. Men mot slutet såg det lugnt ut. På kvällen den 21 var det dags att sätta dit den stålomspunna bromsslangen och nya bromsrör till bakoken. Det var tight om tid men inte hopplöst. Återstod att lufta bromsarna och åka iväg. Dessvärre drog jag sönder en nippel till ett bromsrör och kunde inte få fram ett nytt bromsrör på fredagkvällen. Deppigt värre. Men jag bestämde mig snart för att det fick bli banmöte ändå, med "finbilen" - bertonecupén i oförvanskat standardutförande.

Jag var långt ifrån ensam om att vara där med en fin bertone. Min ögonsten fick sällskap av tre-fyra lika välvårdade bertonecupéer och därtill en eller två riktiga racerbertone och ytterligare någon bertonecupé. På plats fanns också en race-preppad Giulietta cupé, som fick bertonen att kännas som rena dussinbilen. I depån hittade man i övrigt nästan hela Alfas modellprogram: Alfa 75, både den äldre och nyare generationen GTV o GTV6, Alfa-sud, Alfa 33, 164 och 156.

Som nybörjare, med bara en förarkurs i bagaget, och med "finbilen" på banmötet tog jag det säkra före det osäkra och anmälde mig till klass C - "långsamma" klassen. Så här i efterhand kan jag konstatera att valet var rätt även utan ursäkter som "finbil" och "nybörjare". Club Alfa Romeo har många rutinerade förare i sina led och det krävs erfarenhet eller stor fallenhet för att inte vara i vägen för de medelsnabba i klass B.

Om detta visste jag dock ingenting när programmet för dagen närmade sig det första åket för klass C. Dags att dra på sig handskarna och hjälmen och köra fram till line-up i depån. Väntan i depån kändes lång, det kliade under hjälmen, munnen var torr och nog var pulsen något förhöjd. Sen bar det av. En smal, ganska lång och böjd utfart ut på den långa flygrakan. På detta banmöte kördes den korta konfigurationen av banan. Det betyder bland annat att man svänger av rakan efter c:a 3/4 av dess fulla längd. Och ändå! Skulle rakan aldrig ta slut? När den väl gjorde det var det en ganska tvär högerkurva följd av en kort raka och en ny tvär högerkurva. Eller var det en enda 180-graderskurva? Det tål att fundera över till nästa gång. Men sådana överväganden var överkurs för mig på mitt första banmöte. Efter en raka följde en vänstersväng in i Anderstorps profilkurva "karusellen". Karusellen är en kraftigt doserad mycket lång högerkurva som medger höga farter. Åtminstone för den rutinerade eller oförskräckte föraren. Efter karusellen följer dock en mycket kort raka följd av en tvär vänsterkurva, "knycken", ut på depårakan. Håller man hög fart genom karusellen gäller det att få ned den innan kurvan. Efter depårakan följer en lång doserad vänsterkurva, södra kurvan 180 grader, ut på flygrakan.

Mellan passen i C-klassen försökte jag fånga lite tips från mer rutinerade förare. Föraren av Giuliettacupén som med sin 1300-motor höll imponerande fart runt banan förklarade att "det gäller att få farten med sig ut ur kurvorna". En förare av en racepreppad 75:a uppgav sin hastighet vid utgången av karusellen till c:a 140 km/t. Föraren av en 156:a som också var på sitt första banmöte hade kommit upp i 140 km/t på långa rakan.

Med dessa och andra upplysningar i skallen gav jag mig ut för nya varv på Anderstorp. Själv kom jag upp i 135 km/t i slutet av flygrakan. Lite klent. Jag förstod dock betydelsen av Giulietta-förarens "få farten med sig ur kurvorna". För att få högre fart på rakan måste jag ha högre fart ut på den. Alltså köra fortare i kurvan innan. Fördelen med lägre fart i slutet av rakan är att man kan bromsa senare. Det utjämnar faktiskt en del av skillnaden. I efterhand kan jag konstatera att jag inte gav spårvalet någon tanke längst hela banan, utom just vid "avfarten" från långa rakan. Ska man dra någon slutsats av det är det väl den att jag hade breda marginaler hela vägen. Ja det är kanske inte riktigt sant. Karusellen gav också upphov till lite spårvalsfunderingar. Jag bestämde mig för att jag och bertonecupén åtminstone skulle kunna köra 100 km/t genom den. Redan vid en fart på 80 km/tim var sidokrafterna sådana att jag, trots doseringen, insåg att ett jämt spår genom kurvan kanske inte var det optimala. Några problem att få ned farten inför svängen in på depårakan hade jag dock inte. Inte heller hade jag några problem att få ned farten i slutet av depårakan. Fast det var ju just där jag skulle ha farten med mig genom södra kurvan och ut på rakan. Problemet låg nog delvis i att man inte ser genom hela kurvan. Läktarna skymmer utgången av kurvan till man är en bra bit in i den. Alltså tvingas man memorera kurvan och planera ett spår genom den. Men det är en efterhandsinsikt. Då, på plats, var jag inte lösningen på spåret.

Alltså kajkade jag runt banan i ett tempo som inte lär ha imponerat på någon, annat än en stelopererad snigel. Men jag hade kul och det var visst det som var poängen. Under lugna halvtimmen, ett pass där öppna bilar och förare utan skyddsutrustning får åka banan, passade jag på att filma ett varv runt banan. Maxfarten under lugna halvtimmen är 70 km/tim och det var nog tur. På Anderstorp hade jag ännu ingen anordning att fästa kameran i så jag filmade med handhållen kamera. Med filmens hjälp har jag hunnit "köra" banan åtskilliga gånger till nästa banträff på Anderstorp och ska ha hittat lösningar på en del av min problem.

Anderstorp Racing Club - Scandinavian Raceways egen site